Jenna och jag satt och pratade om storasyster häromdagen.... Om hur hon hade fixat och grejat med sina småsyskon, lånat ut sina leksaker och busat så ni kiknar av skratt. 
Vi pratar om att Freja snart fyller år....Jenna börjar helt plötsligt ljuda mer än någonsin! Jag blir rörd till tårar! Känslan av att Freja är med och att hon kommer aldrig att försvinna är given. För ibland blir jag rädd...rädd för att världen ska glömma Freja. Den gjorde det tillräckligt,när vi får brev i brevlådan om att Frejas personnummer inte längre finns lr när vi behövde plocka bort hennes sparkonto på banken. 

Jenna ljudar på hela samtalet när vi pratar om Frejas födelsedag. Vi ska gå till graven med rosa blommor, inte bara rosor som förr. Jenna ljudade högt på frågan om det skulle vara blandade rosa blommor. 
Vi ska sjunga och öppna en liten present💗 det säger lillasyster......👭
Jenna


Reportaget har letat sig in i hus och hem med tidiningen...en del klickar sig till det via nätet och andra hör talas om det. 
Ja, det är vi...våran historia och liv.

Jag läser artikeln om och om igen. Den är fin och glad på något sorgset sätt. Drar ett djup andetag och funderar över det jag läser.... Om påminnelsen av att Freja inte längre är här med oss.❤️ Det hjälper inte att jag hakar upp mig på felet i faktarutan om SMA. "Fasen också! Inte 46 barn, det är 4-6barn" 

Det är ett känslofyllt reportage för mig...mycket mer än sist. 

❤️